3 Comments

  1. Intressant och sann vändning på ditt resonemang!

    Dessutom är det helt avgörande att vi har en aktiv välfärdspolitik som motverkar segregerade områden som Djursholm och Vellinge samtidigt som stora delar av befolkningen inte har sådana grundläggande förutsättningar som jobb, bostad och en fungerande utbildning. Typ slopa skattesänkningarna och bygg bra billiga hyresrätter i de mest segregerade områdena osv.

    Det kommer jag nog skriva i min uppsats, fast kanske i lite mer allmänna (aka mesiga) formuleringar. Du kan få använda den som källa sen om du vill, eller den kontroversiella, men läsvärda SOUn: http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/06/70/18/1931e3c5.pdf

    Kram

  2. Det är inte ledare som skapar motsättningar. Sådan makt har ingen. Lite förenklat så skapar motsättningar sig själva. Politiska ledare är bara ett uttryck för någonting som redan finns.

  3. Jag tycker motsättningen mellan å ena sidan solidaritet med förtryckta folkgruppers frihetskamp och å andra sidan motståndet mot nationalism. Jag är ju internationalism och tror inte på etniskt homogena nationalstater, men samtidigt finns ett behov av att stödja förtrycka gruppers frihetskamp. Avvägningen är för mig ofta ganska svår.

    Här är för övrigt ett blogginlägg som argumenterar för en enstatslösning istället för tvåstatslösning i Palestina:
    http://www.socialistiskapartiet.se/mullvaden/2009/01/02/enstatslosning-enda-vettiga-pa-sikt/

    När det gäller andra delen av ditt inlägg håller jag dock helt med. Att nationalism skapar konflikter och krig är en viktig lärdom. Nationalism bygger på falska identiteter och påhittade gemensamma intressen och gör att grupper spelas ut mot varandra samtidigt som eliten kan behålla sina maktpositioner.

    Jag tror inte att det är enskilda ledare personligen som gör att det blir krig, utan nationalistiska stämningar och konflikter som späs på och ges orimliga nationalistiska förklaringar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *