Tisdag 24:e september var jag med på tisdagsrajd. Det gick sådär för oss båda den gången. Jag skadade min växel en aning och vi avbröt tidigare än planerat, leriga och härliga både på kläder och cykel. Den helgen cyklade jag min gamla MTB till mamma i Halland. 35 mil på 48 timmar. Det var då jag drog på mig min handskada (ulnarisnerven) som fortfarande kvarstår men har blivit mycket bättre.
Det har alltså gått snart två månader sedan jag senaste cyklade MTB i terräng. Samma sak för min granne Franklin som dels fokuserat på annan träning, men också haft en skada. Vi cyklade ihop senast i början av september. Nu var vi sugna på att köra igen så vi tog en lite lättare tur i Hellas-skogen.
 |
| Cykling i lerig och brötig uppförsbacke |
Det gick bra. Visst har hunnit tappa både teknik och fysik. Jag är ju heller inte jätte van vid den här cykeln som jag kört typ 7-8 gånger sen jag köpte den i början av september. Jag tog mig förbi några svårare passager. Cykling i stenig uppförsbacke är svårt när det är blött på marken. Nedför hade jag kul. Jag fegade förstås mer än jag gjorde för två månader sedan, jag vill inte ta onödiga risker. Jag klarade några lite svårare nedförsbackar utan problem. Mot slutet av turen så släppte jag på mer i backarna. Jag blev aldrig liggande på backen. Däremot blev backen liggande på mig. Mycket lera på benen och ryggen blev det. Och en ordentlig cykeltvätt efteråt.
Ulnarisnerven då? För 3 veckor sen sa arbetsterapeuten att jag får provcykla lite. Jag valde att vänta till nu. Jag känner av nerven. Framför allt vid den tråkiga cyklingen på asfalt till/från skogen. När jag kör över trottoarkanter så håller jag extra löst i styret för att få mindre påverkan på handen. Jag har bra stöd för handled och armbåge, har justerat cykeln lite samt hittat bättre sätt att hålla i styret. Så jag känner inte av nerven jätte mycket. Men jag ska vara försiktig och inte reta nerven igen.
Jag och Franklin hade en kort men väldigt trevlig cykeltur. Det kommer nog bli fler MTB-turer framöver!