Min biologiska klocka har ännu inte slagit. Jag är inte sugen på att skaffa barn. Jag har några i min vänkrets som har barn, men inte så många. Jag har inte så mycket barn runt mig som jag brukar gulla med. När sådana situationer uppstår går det lite olika bra, ibland lyckas jag connecta rätt bra med barn, ibland inte lika bra. Men jag brukar göra mitt bästa för att engagera mig i de barn jag möter.
Ibland har jag funderat på hur jag ska bli som förälder om jag inte är sådär superfrälst i att vara med och att ta hand om barn? Jag tillhör ju dem som tycker att man får ha åsikter om saker man inte har koll på själv. Visst händer det att jag tycker mig se föräldrar i min omgivning som inte känns så närvarande med sina barn. ”Gör det bättre själv då” kan ju folk, med rätta, tänka om mig då.
Men så tänker jag på mammas hundar. Både på Sixten (som vi tog bort för drygt ett år sedan) och på Signe (som mamma haft ganska många år) och Uno (som mamma skaffade i höstas).
 |
| Jag och hundarna är själva hos mamma. |
När vi för drygt tio år sedan skaffade hund så tyckte jag inte det var så speciellt och förstod inte riktigt det roliga. När Sixten hade bott hos oss en kort tid så var jag frälst. Även nu är hundarna en viktig dragningskraft för att hälsa på mamma. Förra sommaren, Sixtens sista sommar i livet, spenderade han tio dagar på ”sommarkollo” hos mig och Anna Maria. Läs blogginlägg om det här. Nu har jag spenderat större delen av torsdag-söndag, själv med Signe och Uno hemma hos mamma som är bortrest över helgen. Det är tredje gången som jag träffar Uno, först förstod han nog inte att jag tillhör flocken men det gick fort innan han accepterade mig helt.
Vid både ”sommarkollot” och den här helgen har jag känt mig som en närvarande husse. Det innebär inte att jag ger hundarna 100 % uppmärksamhet hela tiden. Jag har suttit och jobbat en del. Igår var jag en sväng hos min hundallergiska syster, då fick hundarna stanna hemma. Jag har pratat i telefon med folk och jag har ägnat mig åt mig själv.
 |
| Jag och hundarna igår kväll hemma hos mamma |
Jag har sett till att hålla på mindre med telefonen, ta paus från jobbet när jag ser att hundarna vill det, inte när jag själv vill ha paus. Dom får ligga bredvid mig när jag jobbar. Jag har planerat dagarna så att det ska passa hundarna, och bli lite krångligare för mig. Jag var en curlinghusse och snackade in dem på ett snabbmatställe (så får man egentligen inte göra tror jag) så att de skulle få vara med mig och mina syskon när vi åt mat, istället för att vänta själva i bilen. Sedan några år pratar jag inte i telefon eller lyssnar på musik på hundpromenaderna, istället fokuserar jag på hundarna. Jag pratar med dem, söker ögonkontakt och ropar på dem när de springer iväg åt fel håll. Jag visar med kroppsspråket vart vi ska gå. Hundpromenaden blir verkligen så mycket bättre kvalitetstid när jag hela tiden ger dem full uppmärksamhet. När vi sitter hemma och jobbar så pratar jag med dem regelbundet och ger dem positiv uppmärksamhet. Det ger så mycket tillbaka. När vi är ute och går så håller dom sig nära varandra och mig, även när de går utan koppel. På natten ligger de båda och trycker sig mot mig i sängen på ett mysigt sätt. De interagerar med mig väldigt mycket, trots att de inte kan prata. Ibland blir jag irriterad på dem, när jag är tydlig så lyssnar dem oftast.
Visst, det är enkelt att vara en närvarande husse några dagar då och då. Men mitt engagemang för hundarna väljer jag att tolka som ett kvitto på att jag kan vara en mycket närvarande förälder när förutsättningarna är de rätta. Och det kommer det att vara om/när jag väljer att skaffa barn tillsammans med den person som jag är övertygad om kommer bilda det bästa föräldraparet tillsammans med mig. Barn med närvarande föräldrar ges goda förutsättningar att gå hyfsat trygga genom livet.
PS Med närvarande menar jag förstås inte primärt fysiskt närvarande utan mentalt närvarande. Googla på anknytningsteori om du inte förstår DS