Det händer mycket på ett år. I det här blogginlägger lyfter jag fram de fem saker som jag tycker har präglat mitt liv mest under 2013. Jag väljer att fokusera på saker som har stuckit ut under 2013, som jag inte gör varje år. Almedalen, nykterhetskongress och busskörande är roliga saker jag har gjort, men som jag ju har gjort även förut.
Jobb och företagande
 |
| Nyinköpta ergonomiska tangentbord till mina anställda |
Under de senaste åren har jag bytt jobb ofta. Det har dykt upp roliga erbjudanden kors och tvärs som jag har hoppat på. Under 2013 har jag inte gjort så mycket nytt utan hållit mig till samma saker. Under slutet av 2012 startade jag mitt företag som transkriberar forskarintervjuer, vi får inspelade intervjuer och vår uppgift är att skriva ner vad som sägs och skicka tillbaka en textfil. Senvåren 2012 hjälpte jag en kompis kompis att genomföra intervjuer för ett forskningsprojekt. När jag senare träffade forskaren så visade det sig att transkriberingen hade dragit ut på tiden och då kom jag på idén. Jag är ju duktig på att skriva på tangentbord. Jag gjorde en kalkyl som höll bra och satte igång med en första kund (som var kollega till den jag hade hjälpt med intervjuerna). Nu har mitt företag jobbat med över 20 transkriberingsprojekt och jag har flera timanställda. Det flyter på bra.
Detta med företagande är nytt för mig som folkrörelsemänniska. Jag gillar ju transparens men inser nu att det kan vara dumt att skriva på min blogg hur mycket jag tjänar. Då kan ju konkurrenterna få vägledning i hur jag jobbar och kalkylerar. Helt emot det tankesätt som jag är van vid från mitt folkrörelsearbete där det istället går ut på att hjälpas åt. Läs mer om min transkribering här.
Kampanjen
 |
| I IOGT-NTO är vi inte vana att göra denna typ av kampanj. Lärorikt för oss! |
Under senvåren lanserade IOGT-NTO kampanjen #fylllivet. Det som blev mest intressant tyckte jag var det som hände internt i organisationen. Redan ett halvår före lanseringen, innan jag visste vad kampanjen gick ut på, sa jag till kampanjansvarig att jag hade en magkänsla av att det kunde bli svårt att förankra kampanjen internt i organisationen. Jag skrev senare detta blogginlägg i ämnet när kampanjen hade lanserats. Kampanjen kommunicerar ett budskap om IOGT-NTO på ett sätt som många medlemmar känner sig obekväma med. Jag tror att den diskussion som skedde angående kampanjen var väldigt nyttig för organisationen, oavsett vad var och en hade för åsikt. Medlemstidningen Accent fångade upp interndebatten på ett oerhört snyggt sätt. För mig som lever så pass nära IOGT-NTO var det en av årets viktigare händelser. Jag kände mig både känslomässigt och intellektuellt berörd av diskussionen. Tonläget har delvis varit högt, ibland okonstruktivt. Att fråga Vad tycker du om kampanjen? har visat sig va en ice-breaker som alltid öppnar upp för samtal med andra medlemmar.
Cykel
Jag cyklade mycket som ung. Framför allt i övre tonåren och början av ”unga vuxna”. Jag hade lagt det lite på is sen jag flyttade hemifrån. För några år sedan köpte jag en lite dyrare stadscykel och har sakta men säkert kommit igång med cyklingen igen. Under 2013 har jag satsat mycket på cykling. Redan under slutet av 2012 bestämde jag mig för att cykla extra mycket, även under vintern. I januari skulle jag besöka IOGT-NTO föreningen i Jakobsberg. GPS:en ledde in mig på en cykelväg som inte plogades så det blev en rätt tung cykeltur men jag kom fram, bara fem minuter efter mötets början. Jag cyklade längre och längre sträckor. Mot slutet av våren ville jag utveckla cyklingen. Skulle det bli MTB eller racer? Jag googlade, frågade runt, besökte butiker och till slut föll valet på en ”billig MTB” för 8 500 kr på Cykloteket där jag köpte min stadscykel några år tidigare.
 |
| Träffade ett gäng cyklister på en av mina första ensamcyklingar i skogen |
Det var kul med MTB, trots att jag knappt kört riktig MTB tidigare så kom jag in i det väldigt fort. Jag träffade cykelfolk AFK och på nätet. Jag hittade tisdagsrajden som jag var på alla tisdagar (som jag inte var på resande fot) från maj till september. Men min billiga cykel var för enkel. Den hade exempelvis bara stötdämpare fram. Jag började söka vidare. Jag var väldigt nära att beställa en dyrare MTB på nätet, men precis innan jag beställde så hittade jag en snäppet bättre cykel på Blocket, fast till ett aningen lägre pris. Först var det ovant men det gick fort för mig att vänja mig vid den heldämpade Canyoncykeln med upp till 15 i slaglängd. Att cykeln har ett reglage på styret för att höja och sänka sadeln underlättar väldigt mycket. Jag har lärt mig att använda SPD-skor i alla cykelmiljöer.
Nu hade jag ju två stycken MTB och en stadscykel och det blev trångt i vardagsrummet. På grund av stöldrisk ville jag inte förvara dem i cykelförrådet där cyklar har försvunnit för grannar. En cykel skulle bort. Sagt och gjort så cyklar jag ner min första MTB till mamma i Halland. Tre fantastiska cykeldagar. Jag spelade Lars Winnerbäcks album Hosiana säkert sex gånger under resan, när jag hör någon av de låtarna nu så tänker jag på cykelturen. Tyvärr fick jag ont i handen under cykelturen. Problemet kvarstår delvis fortfarande och jag ligger därför lite lågt med cyklandet. Men jag är fast besluten om att jag kommer cykla mer under 2014.
I augusti 2013 tog jag ett kort på cykeldatorn som sitter på stadscykeln (den cykel som jag haft några år). Jag hade cyklat 300 mil sedan slutet av januari, målet var 365 mil till nyår. Under september körde jag nästan bara med min gamla MTB för att vänja mig vid den inför långcyklingen. Sedan hade jag problem med handen. Det blev inte 365 mil med stadscykeln men om jag lägger ihop sträckan på alla cyklar jag kört så är det en bra bit över 365 mil!
Falun
Jag har under flera år haft mycket distans till Falun och Dalarna. Det har inte funnits någonting där som har dragit mig. Tvärtom har jag varit väldigt nöjd med mitt liv i Stockholm och det faktum att jag känner mycket människor över hela landet. Samtidigt är ju Falun en viktig del av min uppväxt eftersom att det var där jag växte upp.
I somras gjorde jag ett besök hos en gammal vän i Ludvika och åkte sen till Falun för att återuppleva saker från min barndom. Jag kollade bland annat på de skolor jag gått på, på Faluns centrum och IOGT-NTO:s folkpark. Värst var nog skolgården på Slättaskolan. Nog hände det bra saker när jag gick där, men jag har tyvärr mest negativa minnen. Platsen där jag lekte när jag kände mig utanför och platsen där jag och min bror en gång slogs med mobbaren J. Jag minns dock inte varför vi slogs. Jag gick runt i ”Slätta centrum”, åt på pizzerian och köpte en chokladbit i mataffären. När jag nu bor i Stockholms innerstad har jag svårt att förstå hur någon vill bo i ett område som Slätta, eller en stad som Falun för den delen. Slätta centrum såg ut nästan exakt som när jag var där sist.
 |
| Byta till Söderbaumska skolan var en av de viktigaste sakerna i mitt liv. |
En positiv plats som jag besökte var Söderbaumska skolan. Den första större friskolan i Dalarna som öppnades 1994. Jag fick en lärare som såg mig och gav mig det som jag behövde ha just då. Det var en oerhört viktig vändning i mitt liv när det handla om självkänsla och personlig utveckling. Tyvärr var skolan stängd när jag var där i somras. Jag försökte övertala någon slags hantverkare om att släppa in mig så att jag skulle få kolla, men det gick tyvärr inte.
Senare i höstas gjorde jag ett till besök i Falun och träffade pappa som jag inte hade träffat på länge. Jag har fortfarande ganska svala känslor för Falun. Men det kändes ändå bra att vara där och se dessa platser som har haft inflytande på mig under min uppväxt. Men jag tillhör inte dem här som kommunpolitikerna pratade om som flyttade iväg och sen skulle återvända för att bilda familj.