Idag skriver jag om cykelinfrastruktur. Jag har länge känt att cykelinfrastrukturen i Sverige är dålig. I Stockholm och en del andra städer försöker man, men jag känner att det blir liksom inte riktigt bra. I oktober tog jag därför en cykelsemester i Danmark. Jag cyklade några timmar i Köpenhamn, sen åtta mil till samhället Sorö där jag övernattade. Dag två cyklade jag tillbaka. Hela sträckan var det separat cykelbana bredvid bilvägen och vid varje korsning och genom varje tätort fanns det smidiga lösningar som inte ledde till konflikt mellan trafikslagen. Jag ångrar att jag inte tog mer bilder, men det var lite för kallt för att ta av och på handskarna.
För mig är det uppenbart att Danmark har hittat bra cykellösningar. Trots att politiker och tjänstemän i Stockholm har varit där på studiebesök så väljer man hela tiden sämre lösningar. Jag testade att köra bil i Köpenhamn (som för övrigt har laddstolpar överallt, så det var lätt att hyra elbil). Det är alltid stressigt att köra bil i en okänd storstad. Att köra bil i en cykelstad som Köpenhamn borde ju vara omöjligt, men icke. Till skillnad från Stockholm så använder inte Köpenhamn vägbulor och betongsuggor för att förbättra för cykeltrafiken, de väljer helt enkelt smarta lösningar. Nedan visar jag tre exempel på skillnaderna.
Södertäljevägen
Den som kör bil längs Södertäljevägen kör bara rakt fram på den här bilden. Den som cyklar måste ta omvägen som här illustreras med rosa. Bilar som ska av/på Södertäljevägen eller byter körfält har väjningsplikt mot varandra enligt vanliga regler. Notera att vägen med en lila ringen går i tunnel under Södertäljevägen och slipper därför en mötespunkt. Vägen i fråga korsar dock cyklister som ska längs Södertäljevägen. I Köpenhamn hade cykelbanan gått enligt den gröna linjen och cyklarna passerar på samma villkor som bilarna. Cyklisterna får ett eget ”körfält”. Den som ska cyklar rakt fram rullar fram på samma villkor som bilisterna. När Stockholm stad vill förbättra för cyklisterna så görs det genom att placera farthinder längst till vänster på bilden, där cykelbanan går över bilvägen. Det är förstås tryggt för fotgängare och cyklister om bilarna kör sakta, men det är ändå ett feltänk.Det skapar en onödig irritation hos bilförarna. Pengarna som gick till farthindren kunde gått till att skylta upp så att cyklar kunde cykla enligt den gröna linjen. Cyklister tvingas fortfarande ta en onödig omväg och korsa fler bilvägar, än vad bilisterna på samma sträcka måste. Att cyklister kör rakt fram på samma villkor som bilister fungerar i varenda korsning i och runt Köpenhamn.
Rondeller
Ni har som har cyklat runt en rondell vet att det känns längre och slingrigare än när ni kör bil. Även detta har Danmark sedan länge en smidig lösning på. Stockholm fortsätter dock att bygga rondeller enligt principen att bilen alltid ska gå först. I Årsta har det nyligen byggts en rondell där bilarnas väjningsplikt på väg in i rondellen ligger cirka 50 centimeter före det utrymme som cyklisterna har för att passera rondellen. Alltså, cyklister tvingas alltid stanna varje gång en bil står och väntar på sin tur att åka in i rondellen.
Detta är svårt att beskriva utan en bild, men många av rondellerna i Danmark, stora som små, har en cykelfil genom hela rondellen. Tänk dig en vanlig dubbelfilig rondell, fast med den skillnaden att cyklister ligger kvar i höger körfält genom hela rondellen. Bilister och cyklister som ska in i rondellen har väjningsplikt enligt vanliga trafikregler. Den som svänger ut ur rondellen har väjningsplikt när denne korsar ett körfält (tex cykelfält), precis som vi alltid ska göra.
Väjningsplikt
I Sverige är det ofta svårt att veta vad som gäller mellan bilister och cyklister. Många arga kommentarer på Facebook har det hunnit bli. Här är ett blogginlägg som beskriver hur otydligt det ofta är. Staten och kommunerna försöker hitta på fiffiga lösningar och göra informationskampanjer, men de krånglar verkligen till det. I Köpenhamn var jag aldrig osäker på när jag var skyldig att lämna företräde för andra trafikanter, varken när jag körde bil eller cyklade. Skylten väjningsplikt (ofta kompletterad med vägmarkeringar) användes flitigt. I korsningar där cyklister och bilister förväntas agera på olika sätt så finns det separata skyltar/trafikljus för cyklister som är logiskt utformade för hur cykelbanan fortsätter. Typexemplet för detta är T-korsningar där det ofta är onödigt att ha röd signal för den som ska cykla rakt fram utan korsa en annan väg, här finns istället väjningsplikt som visar att cyklisten som ska rakt fram har väjningsplikt mot cyklister som kommer från den anslutande vägen.
Sammanfattning
Att cykla i Köpenhamn var ett nöje. Trots att jag inte hittar så blev jag aldrig vilse. Det hände ALDRIG att cykelbanan försvann mitt i en korsning eller att jag plötsligt befann mig på en dubbelriktad cykelbana som var såpass smal att det knappt gick att mötas på den. Stockholm fortsätter att bygga cykelbanor med den typen av problem. Det leder till de tråkiga konfliktsituationer som vi läser om då och då. Längs alla cykelstråk i Stockholm finns det massor av lösningar där det som cyklist är omöjligt att göra rätt, och du måste välja om du ska komma i trafikkonflikt med fotgängare eller med bilister. Jag förstår verkligen varför cyklister ibland uppfattas som opopulära.